Hur många gånger jag säger eller kommer säga att det känns bra att jag har lämnat tillbaka Jesse lika många gånger ångrar jag att jag säger det. Hon kommer alltid har en stor del i mitt liv. För det var hon som fick mig att verkligen få intresset för ridningen, hon var den som fick mig att börja tävla. När jag kollar tillbaka på bilder på oss så tränger tårarna något så extremt, speciell när jag kollar på bilderna från Arvika där vi gick in och nollade våran första L:C och det gjorde hon med lätthet. Hon har en så jävla kapacitet den där ponnyn så det är helt sjuk. Men enda sen hon blev halt och fick åka hem så är det bara en tanke jag har kvar i huvudet. Kommer vi någonsin komma tillbaka ? Den tanken får mig gråta. Jag vill inte sluta det såhär. Som tur är hon frisk nu som jag fattat men jag får inte börja hoppa henne än. Om jag har tur så får jag börja hoppa henne om 6 månader.. alltså i Maj. Men det kan lika gärna vara så att den 29 Juni 2013 var det sista gången vi tävlade hoppning tillsammans. Åh min vackra Jessie säg att jag har fel, att vi kommer komma tillbaka bättre än vad vi någons varit <3