För någon månad sen så kändes allt som ett rent helvete. De kändes som att jag tappat allt intresse för hästar och vill inte gå på Lillerud lägre. Jag kunnde till och med tycka att det var jobbigt att mocka och att hämta Kvicken i hagen. Jag har aldrig känt så förut. Jag visste inte vad jag skulle göra, jag ville ju inte bara lägga ner allt bara sådär. För då skulle jag svika alla, speciellt Kvicken. Jag grät ungefär varje dag jag visste verkligen inte vad jag skulle göra. De kändes som att jag ville gå tillbaka till de de jag gjorde förr - Handboll.

 

Men sen satt jag en dag och tittade igenom videos från min och Kvickens första tävling och våra första träningar och jämförde dem med de tävlingarna och träningar vi gjort nu. Jag såg verkligen framgångarna vi gjort och gör än. Skulle jag verkligen kunna lägga ner allt? NEJ!  Alla bilder och videos som jag tittade på fick mig att tänka om, jag tänker inte ge upp jag vägrar! Jag ska gå på Lillerud och träna för bra tränare och ge Kvicken det bästa! Sen så hade jag nog inte fixat detta om jag inte haft Rebecka vid min sida med alla hennes peppande ord och även era fina kommentarer! 

 

Efter allt detta så dyker frågorna upp " Tänkte jag ge upp? , Tänkte jag verkligen låt Kvicken få sluta gör de han verkligen älskar?" När jag tänker på dem frågorna mår jag dåligt över hur självisk jag har varit. Jag har lovat mig själv och även Kvicken att jag inte tänker ge upp och de jag lovar de håller jag! Jag skulle aldrig svika min bästa vän.

 

Så nu kommer jag lägga ner 110% jobb på Kvicken han ska bli den där drömhästen jag alltid velat haft. Han ska få göra de han älskar! Jag ska inte ge upp!

 

VI SKA LYCKAS! <3