De va en tanke som bara dök upp i huvuet. Jag tänkt tillbaka på när Kvicken gick som travhäst och hur långt tid det kunde ta att få in honom i transporten. Han kunde aldrig gå rakt på han gick bara upp på sidan. Ingen vet varför.  Sen var han förjävligt resorna bort till tävlingarna han stod gärna och hoppade på transorten. Sen när han väl travade på tävlingarna och närmade sig målet så började han galoppera och blev diskad, detta hände ungefär varannan gång. Samma sak med skador, han har blvit sprutat i olika knän och kotor. Han reds ju även när han var travhäst, men han var en riktig gris. Sen hade dem haft en tjej här som kunde "prata" med hästar. Hon hade sagt att han blev lite förvirrad av att både ridas och travas samtidigt. Så de valde då att lägga ner ridningen på honom för att se om det blev bättre, men det blev aldrig helt bra. Sen blev han endast ridhäst...

 

Nu idag så går han rakt på transporten utan att ha en tillstymelse till att vägra att gå på. Han står still hela vägen till träningar/tävlar och hela vägen hem. Nu när han är hopphäst så tvekar han inte en sekund på hinder till skillnad från hur han var på travbanan där han skulle trava men "endast" galopperade.  Sen till skadorna som inte kommit tillbaka sen han blev ridhäst. De känns ju ändå väldigt bra, då är de nog gjort för att Kvicken ska vara ridhäst istället för travhäst. För jag ser Kvicken som en lyckligare häst idag än vad han har varit. Till det med att han inte trivdes som båder rid- och travhäst så känns det så konstigt att han aldrg blev bra på travet när de la ner ridandet. Men när de la ner travandet, så blev han finare att rida. Nu sparkar han knapt alls under våra ridturer vilket känns så himla bra!

 

Förr

 

För någon månad sen så kändes allt som ett rent helvete. De kändes som att jag tappat allt intresse för hästar och vill inte gå på Lillerud lägre. Jag kunnde till och med tycka att det var jobbigt att mocka och att hämta Kvicken i hagen. Jag har aldrig känt så förut. Jag visste inte vad jag skulle göra, jag ville ju inte bara lägga ner allt bara sådär. För då skulle jag svika alla, speciellt Kvicken. Jag grät ungefär varje dag jag visste verkligen inte vad jag skulle göra. De kändes som att jag ville gå tillbaka till de de jag gjorde förr - Handboll.

 

Men sen satt jag en dag och tittade igenom videos från min och Kvickens första tävling och våra första träningar och jämförde dem med de tävlingarna och träningar vi gjort nu. Jag såg verkligen framgångarna vi gjort och gör än. Skulle jag verkligen kunna lägga ner allt? NEJ!  Alla bilder och videos som jag tittade på fick mig att tänka om, jag tänker inte ge upp jag vägrar! Jag ska gå på Lillerud och träna för bra tränare och ge Kvicken det bästa! Sen så hade jag nog inte fixat detta om jag inte haft Rebecka vid min sida med alla hennes peppande ord och även era fina kommentarer! 

 

Efter allt detta så dyker frågorna upp " Tänkte jag ge upp? , Tänkte jag verkligen låt Kvicken få sluta gör de han verkligen älskar?" När jag tänker på dem frågorna mår jag dåligt över hur självisk jag har varit. Jag har lovat mig själv och även Kvicken att jag inte tänker ge upp och de jag lovar de håller jag! Jag skulle aldrig svika min bästa vän.

 

Så nu kommer jag lägga ner 110% jobb på Kvicken han ska bli den där drömhästen jag alltid velat haft. Han ska få göra de han älskar! Jag ska inte ge upp!

 

VI SKA LYCKAS! <3 

 

 

 

 

Denna tjejen har gått igenom så galet mycket motgångar och framgångar på olika korta och långa tider. Jag kan inte förstå hur långt hon kommit på denna korta tiden med Jessie. Hon har fått så himla mycket bra hjälp, mer än vad jag fick när jag började rida ponny. Hon är lättlärd och det ger henne en gratis skjuts på vägen för att allt ska gå så himla mycket bättre.

 

När jag ser henne på hästryggen så blir jag inget annant än glad. Hon rider snyggt för att ha ridit mååååååånga år mindre än mig. Hon har en tacktkänsla som jag kämpa med att få fram och en nedsittning som jag skulle vilja dö för. Hon gör allt så lätt och fint, blir galet avis! Hon kämpar inte på samma sätt som mig, hon bara gör. När någon säger till henne vad hon ska göra osv, så bara gör hon det utan att ens behöva öva på det huuuuur många gånger som helst. 

 

Jag är mer än säker på att hon kommer kunna rida hur bra som helst om några år. För att vara så "orutinerad" som hon är, så är jag så galet imponerad. Inte för att hon är orutinerad. Men hon ligger långt efter många andra, men i mina ögon är hon så jävla bra. En tjej som kommer klara allt bara hon vill och vågar tro på sig själv! Nog för att hon säger att hon ser upp till mig på många vis, men jag vill att hon vet, att jag ser upp till henne på många olika sätt också, pga att hon har förutsättningarna som jag aldrig hade när jag började rida på allvar. 

 

I framtiden så kommer jag helt klart ha världens bästa hästskötare och även ridkompis. Hon kommer rida runt på sin egenköpta storhäst med glädje. Bredvid mig när jag har min unghäst, genomriden och klar för att starta sina stora klasser i hoppning. Vår framtid är ljus, för vi klarar allt, det vet jag! Att se henne hålla min älskade Bandit på dom större klasserna med ett stort leende på läpparna. Hon kan allt, hon är allt, hon är min allra bästa livsglöd. Julia, jag hoppas du nu förstår att jag menar allvar med det jag säger till dig, du är bra, du kan bara du vill, du är fantastisk i mina ögon<3

 

/ Rebecka på JustJumping